Meny
För att kunna recirkulera näring använder vi urinseparerande torrdass där fekalierna komposteras och återförs jorden under buskar och träd. Urinen återför vi där vi tar ut större skördar och kvävebehovet är som störst.
Från husen har vi bara bad-, disk- och tvättvatten, vilket vi renar genom en rotzon. Vår rotzon funkar helt med självfall och renar bättre och bättre med tiden. Växterna och mikrolivet tar upp näringen och genom grönmassan kan vi återföra den till odlingen.
Vi önskade jobba med så grunda vatten som möjligt – vatten som kan återfyllas under vår livstid, eller åtminstone nästan. Därför ville vi hellre gräva en brunn än borra. Men att hitta rätt plats för en grävd brunn krävde att vi kunde förstå vart det rörliga vattnet tog sin väg där nere. Vi hade hört talas om slagruta och visste att det var en metod som länge använts även om all forskning ropade trams. Men det fanns inga bättre metoder till hands, så vi kände att det var värt att prova. När tre personer oberoende av varandra hittat samma underjordiska bäckars mötespunkt vågade vi anlita en grävare. När den enorma maskinen var på plats och maskinisten snällt frågar om vi bestämt vart brunnen ska grävas var vi måttligt nervösa. “Annars har jag tagit med mina vinkelpekare”, säger han. Och efter att ha fått precis samma utslag som övriga tre gräver han brunnen 40 meter från platsen där urberget går i dagen.
För bevattning vill vi bara använda ytvatten, det vatten som återfylls varje år. Det vatten som genom alla tider vattnat jorden. Regnet. På fastighetens högsta punkt anlade vi en bevattningsdamm som rymmer drygt 100 000 liter. Med självfall från dammen fyller vi systemen i plantskolan och droppslangarna på friland.